Som du förstår av den föregående historien, Kingside, så blev Rolle och jag ett par i väldigt unga år. Jag gick fortfarande i Brännkyrka läroverk när jag träffade honom, men strax efter började jag jobba på apoteket Lokatten i Stockholm. På den tiden fick man börja som elev, utbildningen var 3-årig och jag tjänade c:a 300:- i månaden. En svindlande summa! *fniss* På det betalade jag skatt - fast det var väl inte så mycket - och sen betalade jag 150:- till mina föräldrar för mat och husrum. Så jag hade runt en hundring att spendera varje månad. Jippi!
Men...nu var väl kanske det här med apoteksjobbet inte riktigt min stil. Jodå, att göra dekokter, blanda salvor, sterilisera saker och ting samt trilla piller - det var jättekul. Likaså att sköta pappersjobb, det har jag alltid gillat. Men resten.....
På den tiden fick man ABSOLUT INTE ge några råd, det var läkarnas uppgift. Och även dom som bara kom in för att handla lite hostmedicin eller värktabletter, dom fick man inte heller tipsa. Det var bara att lasta upp en lagom stor kollektion av läkemedel på disken och sen fick kunden välja själv. Snacka om att det blivit skillnad!
Så efter några år började jag en kosmetologkurs på kvällarna på Elisabethskolan, det här med make-up har alltid roat mig. Jag fick förutom det också lära mig en massa annat nyttigt som hudvård, massage, manikyr, pedikyr och fotvård. Saker som jag har haft nytta av under åren, även om jag aldrig jobbat med det tyvärr!
Det enda problemet var att skolan låg uppe på stan, i dom allra värsta horkvarteren faktiskt. Så jag lovar, jag var ju ung och fräsch samt såg förhållandevis hyfsad ut, så jag fick en del mycket "intressanta" förslag. *fniss*
Min pappa och Rolle oroade sig förstås och försökte så gott det gick att hämta mig, men det var ju inte alltid det fungerade - så jag tror faktiskt att dom båda - ja, mamma med naturligtvis - var mycket glada när jag slutade kursen redan efter 2 år. Fast jag hann faktiskt bli färdigutbildad och få mitt diplom!
Sen var det så att Rolle som jobbade på en bilverkstad också hade börjat tröttna, så han pratade om att vi skulle emigrera till USA. Vi var ju välutbildade, arbetssamma, ärliga och SVENSKAR - vilket var nått som uppskattades väldigt mycket på den tiden. Där kunde man göra sig en förmögenhet om man var duktig och det var han, så vi började helt seriöst kolla upp hur det hela skulle gå till och begärde lite uppgifter från
USA´s ambassad.
Men...nu var det här 1965 och när vi fick reda på att risken för att Rolle, som bara var 25, skulle bli inkallad till Vietnam-kriget var överhängande, då ställde vi in hela flytten. Trist, men helt rätt gjort kan man säga så här i efterhand!
I besvikelsen så bestämde vi oss istället för att åka på semester till USA. Inte vanligt på den tiden precis, men helt klart en spännande resa att trösta oss med. Så pappersexcersicen satte igång för att få våra turistvisum. Vi började med att boka in oss på ambassaden och väl på plats kallades Rolle in till själva ambassadören. Oj då! Nu blev jag som fick vänta utanför jätteorolig. Varför skulle vi in till honom!?
Men det var så klart våra tidigare kontakter när det gällde att flytta till USA som gjort dom oroliga. Kanske skulle vi bara sticka över på turistvisum och sen bli kvar. Så först förhördes Rolle och sen fick han gå ut och jag komma in.
Nu pratade ambassadören enbart engelska och på den tiden var jag inte speciellt slängd i språket och dessutom väldigt nervös och orolig, så när jag till att börja med klämde i med att jag skulle åka med min fästman på semester, då sa jag tydligen att jag skulle åka TILL min fästman. I alla fall uppfattade han det så! Alltså skulle jag inte få något visum!!
Men det hela redde upp sig när Rolle fick komma in och hjälpa till och förklara att det var han som var min fästman. Men lite misstanke kvarstod dock, så både Rolle och jag fick skaffa oss skriftligt intyg från våra respektive arbetsgivare att vi fortfarande var anställda och enbart hade semester!
Trasslet var dock inte slut här inte! Det var också så att man måste ha en smittkoppsvaccination. Eftersom jag jobbade på apotek och hade bra kontakt med läkare, så fixade jag tider åt oss. Vi fick två olika, Rolle var där först - inga problem - det var vår vanliga distriktsläkare. Men när jag kom dit så visade det sig att han var sjuk och en ersättare ha "kastats in". Verkligen "kastats", för vad dom hade hittat den ersättaren undrar man ju!?
Det första som hände var att den kvinnliga läkaren låg ner på en brits (underligt mottagande) medan hon förhörde sig om mitt ärende. När hon väl satt sig upp så förstod jag genast vad det var för fel, människan ifråga var så påtänd att hon knappt kunde stå.
Som tur var så var det sjuksystern som gav vaccination och allt var frid och fröjd. Men väl tillbaka på apoteket, blev det ett väldans liv eftersom vi var tvungna att informera socialstyrelsen och polisen som kom och hämtade läkaren.
Så började det närma sig avresedatum och jag gick igenom alla papper. Flygbiljetterm visum, pass, dollar i kontanter, resecheckar (det var vad man hade då - några kort användes ju inte på den tiden) och så till slut intyget på vaccinationen. Då upptäckte jag att den nerknarkade läkaren fyllt i fel vaccination! Istället för smittkoppor hade hon fyllt i gula febern!!
Efter mycket om och men så skrev vår, nu friska distriktsläkare, ett nytt intyg så vi i lugn och ro kunde åka iväg. Hade jag inte märkt det hela innan, så hade jag inte fått komma in i staterna. Så det var verkligen på målsnöret att jag fick komma in i USA 1966 och uppleva allt kul. Men vad vi upplevde då och på dom senare resorna återkommer jag till!
USA´s ambassad.
Men...nu var det här 1965 och när vi fick reda på att risken för att Rolle, som bara var 25, skulle bli inkallad till Vietnam-kriget var överhängande, då ställde vi in hela flytten. Trist, men helt rätt gjort kan man säga så här i efterhand!
I besvikelsen så bestämde vi oss istället för att åka på semester till USA. Inte vanligt på den tiden precis, men helt klart en spännande resa att trösta oss med. Så pappersexcersicen satte igång för att få våra turistvisum. Vi började med att boka in oss på ambassaden och väl på plats kallades Rolle in till själva ambassadören. Oj då! Nu blev jag som fick vänta utanför jätteorolig. Varför skulle vi in till honom!?
Men det var så klart våra tidigare kontakter när det gällde att flytta till USA som gjort dom oroliga. Kanske skulle vi bara sticka över på turistvisum och sen bli kvar. Så först förhördes Rolle och sen fick han gå ut och jag komma in.
Nu pratade ambassadören enbart engelska och på den tiden var jag inte speciellt slängd i språket och dessutom väldigt nervös och orolig, så när jag till att börja med klämde i med att jag skulle åka med min fästman på semester, då sa jag tydligen att jag skulle åka TILL min fästman. I alla fall uppfattade han det så! Alltså skulle jag inte få något visum!!
Men det hela redde upp sig när Rolle fick komma in och hjälpa till och förklara att det var han som var min fästman. Men lite misstanke kvarstod dock, så både Rolle och jag fick skaffa oss skriftligt intyg från våra respektive arbetsgivare att vi fortfarande var anställda och enbart hade semester!
Trasslet var dock inte slut här inte! Det var också så att man måste ha en smittkoppsvaccination. Eftersom jag jobbade på apotek och hade bra kontakt med läkare, så fixade jag tider åt oss. Vi fick två olika, Rolle var där först - inga problem - det var vår vanliga distriktsläkare. Men när jag kom dit så visade det sig att han var sjuk och en ersättare ha "kastats in". Verkligen "kastats", för vad dom hade hittat den ersättaren undrar man ju!?
Det första som hände var att den kvinnliga läkaren låg ner på en brits (underligt mottagande) medan hon förhörde sig om mitt ärende. När hon väl satt sig upp så förstod jag genast vad det var för fel, människan ifråga var så påtänd att hon knappt kunde stå.
Som tur var så var det sjuksystern som gav vaccination och allt var frid och fröjd. Men väl tillbaka på apoteket, blev det ett väldans liv eftersom vi var tvungna att informera socialstyrelsen och polisen som kom och hämtade läkaren.
Så började det närma sig avresedatum och jag gick igenom alla papper. Flygbiljetterm visum, pass, dollar i kontanter, resecheckar (det var vad man hade då - några kort användes ju inte på den tiden) och så till slut intyget på vaccinationen. Då upptäckte jag att den nerknarkade läkaren fyllt i fel vaccination! Istället för smittkoppor hade hon fyllt i gula febern!!
Efter mycket om och men så skrev vår, nu friska distriktsläkare, ett nytt intyg så vi i lugn och ro kunde åka iväg. Hade jag inte märkt det hela innan, så hade jag inte fått komma in i staterna. Så det var verkligen på målsnöret att jag fick komma in i USA 1966 och uppleva allt kul. Men vad vi upplevde då och på dom senare resorna återkommer jag till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar