KOMMENTAR

Klicka på KOMMENTARER under det aktuella inlägget.

Du måste - och det här gäller alla - markera rutan där det står att du inte är en robot, först därefter kan du skicka din kommentar.


VIKTIGT - har du inte någon egen blogg MÅSTE du klicka på ANONYM, då först publiceras den!



MINA PROBLEM


Eftersom det nu gått snart 2 år med krångel efter min canceroperation så börjar tålamodet att tryta. Så för att göra mig av med en del frustration tänkte jag skriva ner allt som hänt mig.
Det gör jag i första hand för min egen skull, men kanske jag ska lämna berättelsen till sjukvården så dom fattar vad jag har gått – och fortfarande går – igenom!

*
Det hela började med att jag för 3 år sen bestämde mig för att gå igenom en s.k. Gastric Banding för att kunna gå ner i vikt. Har alltid varit överviktig, men ju äldre man blir desto knepigare blir det att göra något åt det. Det hela slutade dock med att jag själv fick betala operationen som som skedde på Sofiahemmet i Stockholm, eftersom Gotlands landsting just då hade satt stopp för dom. Titthålsoperationen gick alldeles utmärkt och jag mådde som en prinsessa efteråt. När nästan ett år hade jag gått hade jag minskat  med 27 kg utan att ta i, men ville gå ner c:a 15-20 till! Skulle vara kul att få vara riktigt smal någon gång i livet.....!!

Tyvärr gick det inte så, utan istället stannande viktnedgången upp och för att sätta fart på den igen övergick jag till att enbart äta grönsaker. Älskar det, så det var inga problem även om det kanske blev lite tråkigt i längden. Något vin eller skumpa var inte heller att tänka på under det här året. Efter en månads omläggning av kosten så tyckte jag dock att min mage fungerade konstigt, jag fick inte gå på toa ordentligt utan fick gå och ”klutta” ett antal gånger per dag. Men...jag trodde det berodde på min nya kosthållning!

*

Så en morgon vaknade jag av att det kändes riktigt konstig, rusade ut på toan och då forsade det blod ur mig. Förstod direkt att det var något allvarligt så det bar av till vårdcentralen i Klinte. Där undersöktes jag av en ung kvinnlig läkare, som ringde till kirurgen i Visby och så var det bara att åka dit. Först kom en ung läkare och kollade mig, men efter en stund så sa hon att hon var inget bra på just sånt här så hon tillkallade en äldre manlig. Han i sin tur skickade hem mig med ett recept på någon hemsk lavemangsdryck och så skulle jag komma tillbaka någon dag senare. Då direkt till endeskopiavdelningen.

Där togs jag omhand av en mycket trevlig läkare och syrra, vilket kändes bra. Man är ju så utlämnad i sån här situation och nu var det 3:e gången någon skulle gräva i mig. Efter en liten stund så avslutade läkaren undersökningen och frågade om jag var ensam på sjukhuset. Nej, min gubbe och hund satt i bilen utanför, så då bad han mig ringa efter Rolle. Redan innan hade jag ju förstått åt vilket håll det lutade och nu förstod jag direkt att det var the big C men jag blev inte direkt chockad. Tror faktiskt Rolle tog det lite värre, även om han också var ganska lugn. Den som dock verkade förvånad över vår brist på reaktion var nog läkaren, tills han fick reda på att Rolle levt med en typ av blodcancer i 20 år. Vi visste alltså att det inte måste vara någon dödsdom – även om det inte är trevligt att få ett sånt här besked. Läkaren sa dock aldrig rent ut att det var cancer, han sa bara att det var en tumör i tjocktarmen och att det förmodligen var cancer!

Sen var det bara att åka hem, slicka sina sår och så vänta på att kirurgen skulle höra av sig. Det tog inte många dagar så ringde överläkaren Pontus och frågade när jag ville opereras. Så fort som möjligt sa jag naturligtvis! Det visade sig att han hade en tid redan veckan efter, så det tog alltså bara 2 veckor från upptäckt till operation. Underbart!

*

Operationen tog 7 timmar mot dom 3 som hade sagts från början. Det berodde på att tumören låg väldigt nära urinblåsan, så man fick vara extremt försiktig. Dessutom hade jag en massa bråck i magen efter en tidigare operation som måste tas bort. 14 år tidigare hade jag opererat bort en cysta och en äggstock och det var tydligen då bråcket hade börjat bildats.                                                                       För övrigt mådde jag perfekt efter operationen. Hade inget ont alls – man fick ju smärtstillande – och redan efter 5 dagar skulle jag skrivas ut. Framåt morgonsidan vaknade jag av att jag behövde gå på toa och när jag satt mig upp i sängen så forsade det – verkligen forsade – en massa vätska ur mitt operationssår!  

Först trodde jag att jag kissade på mig, men det visade sig alltså vara massor av sårvätska. Så någon hemgång var inte att tänka på. Det tog ytterligare 5 dagar innan dom släppte hem mig och då rann det fortfarande ur mig så jag fick beskedet att jag måste ta mig till vårdcentralen varje dag för att spolas, få uppsugande material instoppat i hålorna under operationssåret, samt läggas om. Även i helgerna, vilket var hemskt eftersom då var alla vårdcentraler stängda utom i Visby – dit det är 4,5 mil.
*

I ärlighetens namn ska jag säga att dom på sjukan gjorde allt för att det skulle bli lite lättare för mig. Bl.a. så testade dom med att sätta dit såna där stomipåsar över dom två hålen jag läckte ur. Det gick väl sisådär någon vecka. Jag opererades i mitten på maj och på kvällen på Sveriges Nationaldag blev jag dålig. Rolle hade lagt sig och sov, själv satt jag framför TV´n och frös och svettades om vart annat. Jag gick och la mig, somnade och vaknade av att jag måste gå på toan. Den ligger tio steg från sovrummet, men jag kom aldrig dit.

När jag rest på mig och tog några steg så ramlade stomipåsarna bort (dom var smockfulla av sårvätska) och så halkade jag i vätskan på golvet precis utanför toan. Så slog jag i ryggen i en dörrkarm och sen låg jag där som en hög. Rolle och Santos vaknade naturligtvis. Rolle frågade hur det var och om han skulle hjälpa mig, men det enda jag sa var att han skulle låta mig vara. Han fattade att jag var riktigt dålig och sa att han skulle ringa efter en ambulans. ALDRIG, röt jag, DET ÄR INGET FEL PÅ MIG!
Som tur var brydde han sig inte utan ringde. Nu var det ju natten efter Sveriges Nationaldag så det var naturligtvis helt fel natt att bli sjuk på. En massa fyllon hade ramlat, cyklat omkull och slagits så det fanns ingen ambulans. Om det här visste jag ingenting. Jag var mer eller mindre borta i feberdvala. Det jag minns är att det helt plötsligt stod 3 obekanta människor och glodde på mig. Efteråt fick jag höra att dom  - som var från räddningstjänsten - frågade Rolle om jag var full (!), men han påpekade att jag inte druckit ens ett glas vin på ett år. Sen frågade dom om jag fått en stroke, men Rolle förklarade snabbt vad som - förmodligen - hänt och sen försvann dom.                                                                                                                                       

Rolle förklarade för mig att dom skulle ringa efter en ambulanshelikopter och sen flyga mig upp till Visby lasarett. Jag som är enormt flygrädd!  Men konstigt nog brydde jag mig inte, utan jag oroade mig istället för om dom skulle landa i det som sedemera skulle bli vår park. Där hade jag planterat en massa nya små träd som säkert inte syntes från luften! Nu landade dom lite längre bort, i grannens fårhage - så fåren blev rädda och sprang in i skogen bakom, men dom kom fram när vi lyft har jag hört.

Sen dånade det in en massa människor i huset, 5-7 stycken tror jag. Jag las på en bår och så började dom köra ut mig på vägen – och det var isande kallt. Minusgrader och jag hade bara en t-shirt och en tunn sjukhusfilt på mig!  Väl inne i helikoptern så var det varmt och skönt och bredvid mig fanns ett pyttelitet fönster, så jag bestämde mig för att jag skulle titta ut och se hur vårt ställe såg ut från luften. Jag var inte ett dugg rädd! Men...jag hann se att vi var i jämnhöjd med tallarna i kohagsskogen, sen vaknade jag i Visby av att dom drog ut mig på helikopterplattan och det var isande kallt igen! Så jag bara skrek att jag frös och att dom skulle skynda sig in!!

*

På lasarattet tog dom väl hand om mig med varma filtar och dropp – och förmodligen någon typ av antibiotika och febernedsättande. Däremot så fanns det inget rum – alla var fullbelagda – så jag fick ligga i korridoren hela dagen. Rolle kom upp till Visby och hade med sig lite kläder, telefon och några böcker och sent på kvällen fick jag till slut ett enskilt rum. Jätteskönt! Där låg jag några dagar tills febern gått ner helt och så fick jag höra att om jag fick mer än 38 graders feber så skulle jag åka in direkt – vilket tyvärr hände en gång till. Då skjutsade Rolle upp mig direkt till akuten, jag togs in och fick ligga kvar där ett par dagar.

*

På grund av att VC i Klinte och Hemse var stängda i helgerna fick jag ta mig till Visby VC. Där var det både upp och ner med vården. Det var olika systrar varje gång och jag kommer speciellt ihåg en som bara spolade mig med en pytteliten koksaltsflaska på 5 cl. När jag påpekade att hon behövde spola med minst tre, så blev hon skitsur. Hon kunde och visste, tyckte hon. Men jag sa bara till henne att det var jag som visste, det var min kropp och att jag inte skulle gå därifrån förrän hon spolat klart.

Jag fick alltså åka till Visby varje lördag och söndag och när jag tyckte att det inte funkade med vårdcentralen där frågade jag på sjukhuset om det inte fanns någon annan möjlighet. Jo, jag kunde få det gjort på akuten – så två helger åkte jag dit. Men...jag förstod ju att jag inte var prioriterad precis, utan skulle få komma in när dom hade lite tid över. Så efter en sejour när det tog över 6 timmar, så återgick jag till vårdcentralen igen.
*

En sak jag bara måste berätta om är att när jag satt där på akuten så kom det in massor av konstiga människor. Trodde faktiskt inte att det finns så många som åker till akuten utan att behöva akut vård!?

Det var dock en som jag retade mig på något offantligt. Det var en medelålders karl och hans fru som kom in och sökte för något. Han berättade att han hade kommit med morgonfärjan och så bara checkat in på hotellet och sen åkt direkt till akuten.
Damen i inskrivningsluckan frågade hur länge han varit dålig; Ja, jo ett par dagar! Och kvällen innan förstod han att han måste åka till sjukhuset!! Jaha, men gjorde du inte det då, frågade damen i luckan. Nej, jag tänkte det var bättre att göra det här, det brukar vara kortare kö här på ön!                                                                                                                                                
När det sen visade sig bara vara en skitsak han led av så sa inskrivningsdamen till honom att han fick gå till vårdcentralen, där fanns det också läkare som kunde hjälpa honom. Han var nu på ett AKUTINTAG!
Han drog slokörad iväg med sin fru. Hade jag suttit i intaget hade jag blivit galen, för han var inte den enda jag såg och hörde under dom dagar jag satt där som trodde att ett akutintag var till för dom som hade fått en sticka i fingret eller en förkylning!

*

I veckorna gick jag varje dag till VC i Klinte förutom under sommaren när det var stängt där, då fick jag gå till Hemse. Eftersom man gick så ofta lärde man känna personalen och när dom fick höra om mina helgproblem, så ordnade en syster så att jag skulle få hemsjukvård i helgerna. Underbart!  Vilken känsla!!       
Tänk att få vara hemma och slippa ge sig iväg varje lördag och söndag till Visby!!                         

Det enda problemet med hemsjukvård var att man visste inte när dom skulle komma, så man måste vara hemma hela dagarna. Men det var ett mindre aber i sammanhanget!
Fast...jag tror att dom som kom hem till mig var lite oroliga, för det hände att dom där trasorna dom stoppade in i mig försvann djupt in i någon håla i magen. En ung mycket trevlig kille, blev väldigt skärrad, men han gav sig inte trots att svetten rann från honom. Han grävde i mig med en lång peang i över 15 minute, men till slut hittade han den sista trasan. Alla trasor räknades noga förstås så att ingen skulle glömmas bort!
*
Efter sommaren bestämdes att Rolle (han hade erbjudit sig själv länge) skulle lära sig att skölja och lägga om mig i helgerna. Han fick följa med till VC i Klinte och träffa min jätteduktiga sköterska där och hon visade honom hur han skulle göra. Det hör till saken att han är pedant, tekniskt duktig och har bacillskräck – vilket passade perfekt tyckte läkarna! Så gick vintern och våren utan att det blev bättre och ibland blev det läckage när vi var bland folk. Så man blev väl en liten tråkig stugsittare.

Jag gick fortfarande till VC men bara två gånger i veckan, dom andra dagarna fixade Rolle mig. Det hade också  börjat minska med vätska, men helt plötsligt började det komma blod i vätskan. Nu har man ju väldigt mycket blodkärl i magens slemhinnor så det oroade mig inte så mycket till att börja med, men när det började komma rent tjockt blod – då förstod jag att nåt var fel!
Alltså kontaktade jag kirurgen och fick komma upp dagen efter. Det var en läkare som jag hade stort förtroende för och när han sett hur blodet såg ut och mängden, så sa han till systern att skölja mig med 2 liter koksaltlösning och riktigt fluscha in det! Och vad hände!?                                                                                                                                                                                       Ut kom en brun blodindränkt lång ”cigarr” som tydligen var en trasa som legat kvar i magen i flera veckor. Vem som glömt den vet vi inte, men jag vet att dom trasor Rolle stoppat in och sen skulle ta ut – dom räknade jag! Alltså var det någon annans fel.....
*
Dagen efter så slutade det att blöda och sen blev jag bara bättre och bättre. Vätskan minskade, men det var fortfarande en hel del. Men nu skötte Rolle mig alla dagar i veckan plus helgerna.
Efter ett tag började det pratas om att jag skulle opereras. Man skulle öppna hela magen, göra ordentligt rent, stoppa in lite specialmaterial och sen ansluta det hela till en sugpump. Sen måste det hela tömmas och bytas och göras rent och det var absolut inget vi kunde göra hemma. Pumpen skulle jag dessutom ha i en väska tillsammans med en flaska dit sårvätskan skulle kunna rinna. Inget man såg fram mot direkt.....
I mitten på november 2016 var jag till kirurgen för inskrivning. Två dagar innan hade läckaget minskat drastiskt och jag påpekade det naturligvis. Dagen efter ringde en läkare och berättade att dom diskuterat min situation och undrade om det inte skulle vara en bra idé att avvakta litet till!?
Speciellt med tanke på att läkningen av det nya opertionssåret kanske skulle ta upp till 6 månader – dessutom var det ingen som kunde GARANTERA att det hela skulle läka perfekt. Hemska tanke, tänk om jag råkade ut för samma sak igen!?
*
Nu har det alltså snart gått ett halvår till och i morgon - den 13 april - ska överläkaren Pontus ringa till mig. Anledningen är att jag kontaktat kirurgen för det läcker fortfarande, fast otroligt lite. Det är endast en fläck som är 1 cm lång och 1 mm bred i kompressen varannan dag - men det läcker ju trots allt!      
Något hål syns inte, så Rolle kan inte spola mig – vilket kanske är lika bra. Kroppen brukar ju greja sånt här själv. Ska bli extremt intressant att höra vad Pontus säger i morgon!

*

JAG VILL KUNNA BADA DEN HÄR SOMMAREN! Det är annars den 3:e sommaren som poolen inte blir fylld. En enda - 2014 - som vi har kunnat använda den sen den byggdes. Och visserligen har vi bevattningsförbud, men vi har ju eget vatten!

Men ovanpå det här så var det ju också så att innan och efter operationen fick jag inte "banta", inte heller under dom 8 månader med cellgiftsbehandling. ALL kraft skulle gå till att läka mig från cancern.
Sen fick jag inte "banta" för att all kraft skulle gå till att läka mig i magen.  Ovanpå det har jag inte kunnat röra mig ordentligt eftersom så fort jag gjorde det så rann det sårvätska ur mig. Det är helt OK att byta kläder ett par gånger om dagen, men man kan inte göra det varannan timme! Så under 2015 och 2016 blev det inte mycket gjort i trädgården.
Så vad har hänt; Jag är väl den enda människa med cancer som ökat i vikt! Under dom här åren har jag  naturligtvis gått upp alla dom kilon jag tidigare hade gått ner.....så nu är jag deppig för det!
Men det allra viktigaste var att jag blev av med cancern, alternativet är inte att tänka på - och än så länge har alla prover visat att jag är helt frisk.
Ibland är inte LIVET bara skumpa, rosor och sång.....man får sina törnar. Det är tur att man nar Rolle och Santos!

SUSIE



Inga kommentarer: